Tid går. Senaste inlägget: den 12 oktober 2012. Hur var det då? Hård jord att gräva. Hur är det nu? Kompakt snötäcke, vet inte, har inte varit upp på flera månader. Bredvid lotten åker aktiva människor skidor i backen. Jag sitter på biblioteket och tänker.
Sedan oktober 2012 är det två år och fyra månader. Jag har troligen inte lärt mig något nytt om odling under den tiden. Snarare glömt det jag lärde mig första åren. Och det senaste halvåret gjort annat.
Men jag har fått assistans: Vera. Tack och lov. För min och hennes och lottens skull.
Nu ligger snön och jag sitter på biblioteket och tänker för att jag har tid med det mitt på dagen en måndag i februari.
Saker jag tycker om med lotten:
1. Att den är tydligt avgränsad. Den är 114 kvadratmeter, sharp. Det är inom den gränsen möjligheterna ryms. Det gör dem möjligen hanterbara.
2. Att det får gå långsamt där. Det är så frestande att försöka vara effektiv. Men jag har från början tänkt att det väl måste få finnas någonstans där det inte går fort. När jag rensar gången gör jag det därför på knä, grästuva för grästuva med min lilla spade. Och motordrivna redskap är ändå helt malplacerade. Men det är en kamp det med, att kämpa mot effektiviteten.
3. Att den gör mig stolt.
4. Att det inte gör något om man blir skitig där.
5. Att den ger mig möjlighet att lära mig saker. Den möjligheten har alltså legat i träda de senaste åren. Men det är ju som bekant aldrig försent. (Förrän det verkligen är det.)
Är det ändå inte fint att man kan sitta på biblioteket en måndag i februari och ge sig tid att tänka på en 114 kvadratmeter stor plats någon kilometer härifrån, känna samhörighet med den och känna framtidshopp? Göra planer? Eller i alla fall planera att göra planer?
Det är väl en av de saker som gör en till människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar